Ämnen
-
AI – artificiell intelligens
Grundkurs i AI
-
Föräldraskap
Lär dig mer om barns digitala liv
-
Hållbarhet
Så påverkar digitaliseringen miljön
-
Integritet
Få kontroll över ditt digitala jag
-
Källkritik
Tänk efter innan du delar
-
Näthat och yttrandefrihet
Håll tonen i diskussionen
-
Så funkar internet
Få koll på tekniken och styrningen
-
Säkerhet på nätet
Artiklar, guider och snabbkurser
Lateral läsning är en metod för källkritik på nätet. Den går ut på att man kontrollerar informationen medan man tar del av den, genom att öppna nya flikar i webbläsaren och jämföra med andra källor.
Även kallat: lateral reading (engelska)
Vad är lateral läsning?
Lateral läsning är en metod för källkritik på nätet. Den går ut på att man kontrollerar information medan man tar del av den.
Lateral läsning innebär att läsa och jämföra flera källor sida vid sida, i stället för att läsa en sajt uppifrån och ner. Det innebär alltså att man läser i "sidled".
För att läsa lateralt öppnar man en eller flera nya flikar i webbläsaren. Då kan man jämföra det man läser med vad andra källor säger om samma sak. På så sätt kan man se om uppgiften verkar stämma. Att leta efter stöd eller motbevis i andra källor är kärnan i lateral läsning.
Vad är skillnaden mellan vertikal och lateral läsning?
Man brukar skilja mellan att läsa vertikalt och lateralt.
När man läser vertikalt stannar man kvar på samma webbplats och försöker avgöra om informationen på sidan verkar sann genom att läsa den uppifrån och ner och titta på hur sidan ser ut. Det kan vara mindre bra ur ett källkritiskt perspektiv, eftersom det är lätt att bli påverkad av utseendet. En webbplats kan verka seriös med snygg design, loggor och ett felfritt språk – även om informationen är fel eller vinklad. Därför behöver man ofta kontrollera uppgifterna i andra källor.
När man läser lateralt gör man tvärtom. Man lämnar sidan, söker information i andra källor och jämför för att se om uppgifterna går att bekräfta.
När använder man lateral läsning?
Lateral läsning använder man för att avgöra om information på nätet är pålitlig och för att upptäcka desinformation och falska nyheter. Metoden är vanlig bland professionella faktagranskare och används också av många journalister.
2017 publicerade forskare vid Stanford University en rapport som visade att faktagranskare ofta är snabbare och mer träffsäkra än både universitetsstudenter och historiker när de bedömer trovärdighet på webben. En viktig förklaring är att faktagranskare snabbt lämnar sidan de granskar och jämför med andra källor för att ta reda på vem som står bakom informationen och om uppgifterna går att bekräfta.