De som startade internet anade nog inte att de skapade ett kommunikationsnät som skulle användas av drygt halva jordens befolkning. Än mindre grubblade de förmodligen över vilka regler och lagar som skulle gälla.

Mer än ett kvarts sekel in i internetåldern finns det fortfarande många frågetecken kring hur internet ska styras.

Hur vi använder internet har utvecklats snabbt. Nätet har bland annat förändrat hur vi kommunicerar och hur vi gör affärer med varandra. Och utvecklingen har knappast stannat av. Snarare befinner vi oss mitt i den.

Efter hand har behovet av regler och lagar för hur internet ska styras blivit större. Men att reglera ett nätverk som utvecklas i snabb takt, och som används av människor över hela jorden är inte helt lätt. Vem ska egentligen ta ansvar för vad? Trots att vi har levt med internet i mer än ett kvarts sekel är det fortfarande inte självklart hur det ska styras.

Komplex struktur

Det är inte helt lätt att få grepp om internets styrning och den komplexitet som samspelet på nätet innebär. I ett försök att göra bilden av internets infrastruktur lite mer konkret har Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien beskrivit den som en lasagne. Om drift och kontroll av Sveriges digitala infrastruktur tidigare kunde beskrivas som en ”stuprörsmodell”, där en aktör kontrollerade alla nivåer i infrastrukturen, har vi i dag vad Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien kallar en ”lasagnemodell”. Strukturen byggs i stället upp av olika lager med många aktörer på varje lager som alla samverkar och gör så att internet fungerar och går att nå från våra hem, arbetsplatser eller mobiler.

I botten har vi den fysiska infrastrukturen som bland annat består av fiber och master, vanligtvis byggda av kommuner, fiberföreningar och ibland operatörer. På nästa nivå finns kommunikationsoperatörer, de neutrala aktörer som hanterar vår överföring av datatrafik oavsett vilken internetleverantör ett företag eller ditt hushåll har valt att använda.

I lagret ovanför finns internet- och mobiloperatörer, alltså de företag som ser till att vi får tillgång till internet. I det översta lagret hittar vi alla tjänster på nätet, alltså företag och myndigheter som erbjuder alla oss användare det enorma utbud av nätbaserade tjänster som finns i dag. Det handlar alltså om allt ifrån mejlprogram på webben till våra mobilers alla appar.

Många parallella intressen

Att kortfattat sammanfatta alla olika aktörer och deras roller är närmast omöjligt. Men för att få en övergripande bild av hur internet styrs behöver man först förstå vilka olika drivkrafter och intressen som vill vara med och bestämma hur internet ska fungera.

Det handlar dels om teknik och infrastruktur, alltså vem som ska bygga de olika delarna av internet och hur delarna ska organiseras. Det handlar om pengar – vilka som äger vad på internet och vilka ska få tjäna pengar på det. Och det handlar om innehåll, helt enkelt vem bestämmer över vad som får sägas och finnas på nätet.

Det finns alltså flera parallella intressen på internet och därför styrs nätet enligt en så kallad “multi-stakeholder”-modell. Flerpartsmodellen är en central del i hur internet fungerar.

– Internet är en global angelägenhet. Därför är det rimligt att alla kan ha inflytande över hur det styrs och kontrolleras, säger Anne-Marie Eklund Löwinder, säkerhetschef på Internetstiftelsen.

Även om det finns organisationer som arbetar med enskilda intressen är den generella synen ändå att man behöver balansera allas intressen för att internet ska fortsätta vara så öppet som möjligt. Allt för att internet ska kunna fortsätta vara en plats där människor kan kommunicera, uttrycka sina åsikter, sprida kultur och bedriva affärer.

– Internet bygger på några viktiga grundprinciper och en av de viktigaste är end-to-end-principen. Utan att be någon om lov kan du skaffa en internetanslutning, koppla upp din utrustning och kommunicera med vem som helst i hela världen. Det är en viktig del av den bakomliggande filosofin. Därför är diskussionen om hur internet ska fungera så viktig och det är viktigt att så många som möjligt deltar. Så att vi får en balans i frågorna, säger Anne-Marie Eklund Löwinder.

Organisationerna som jobbar med internets styrning

Internationellt började man jobba med att hitta en gemensam syn på hur internet skulle regleras 2003 – nästan tio år efter att internet slagit igenom. Då började FN diskutera internets styrning. FN bjöd in till WSIS – World Summit on the Information Society.

Tidigare hade frågan om internets styrning mest handlat om vem som skulle bestämma över infrastrukturen som utgör internet, som IP-adresser och domäner. Men FN:s formulering var att internets utveckling skulle bestämmas genom en samsyn mellan regeringar, den privata sektorn och “civilsamhället”, alltså vi medborgare. Som en följd av WSIS grundade FN IGF, Internet Governance Forum, och syftet var att det skulle bli det ledande organet för internets utveckling globalt.

Förutom att IGF grundades var det faktum att FN faktiskt började diskutera de här frågorna avgörande för internets styrning och utvecklingen framåt.

– Det faktum att människor från olika bakgrund, miljöer, kompetenser och behov från hela världen kommer samman och pratar om dessa frågor gör att det finns en dialog. Och så länge det finns en dialog så kan man hitta lösningar på olika typer av problem och en samsyn på vad internet är och gör för oss människor, säger Anne-Marie Eklund Löwinder.

Men att FN klev in och skapade en ny organisation betydde förstås inte att de blev ensamma på arenan. Flera organisationer jobbade redan sedan tidigare med internetstyrning. IAB – Internet Architecture Board, som arbetar med hur internet byggs och vilka protokoll som används är ett exempel. IAB fungerar i sin tur bland annat som rådgivare till ISOC, Internet Society, som verkar för att internet ska vara en fri och öppen infrastruktur.

Internationellt började man jobba med att hitta en gemensam syn på hur internet skulle regleras 2003 – nästan tio år efter att internet slagit igenom.

En central roll har också ICANN, Internet Corporation for Assigned Names and Numbers, som ansvarar för fördelningen av IP-adresser, katalogisering av Internetstandarder och DNS rotzon, som pekar ut och hjälper dig att hitta till olika toppdomäner som .se och .com när du är på internet.

Det operativa arbetet kring toppdomänerna utförs i sin tur av PTI, Public Technical Identifiers, ett dotterbolag till ICANN. De ansvarar för de operativa aspekterna av att samordna internets unika identifierare och upprätthålla samhällets förtroende att tillhandahålla dessa tjänster på ett opartiskt, ansvarsfullt och effektivt sätt. PTI tillhandahåller och är ansvarigt för driften av IANA-funktionen, Internet Assigned Numbers Authority. Varje organisation som administrerar en toppdomän, som till exempel Internetstiftelsen för .se och .nu, svarar för att korrekta uppgifter registreras genom IANA-funktionen.

ICANN och IANA separerades från USA:s regering

FN:s nya organ IGF hade stort stöd bland många länder, organisationer och företag – i synnerhet de utanför USA. Många av de organisationer som redan ägnade sig åt internetstyrning var nämligen amerikanska eller utgick från USA, något som i sin tur har sin förklaring i att internet har sitt ursprung i det amerikanska försvaret. ICANN lydde till och med länge under USA:s regering.

Med tiden har dock ICANN och IANA separerats från USA:s regering och de flesta organisationer jobbar trots allt i symbios för att driva internets utveckling i en positiv riktning. Det finns också flera regionala organisationer som ansvarar för vissa delar av internets infrastruktur i olika områden i världen. Ett exempel är den europeiska organisationen RIPE, som bland annat ansvarar för fördelningen av IP-nummer i Europa. Så, varför är det här frågor som någon behöver bestämma över?

Själva nätverket ägs av privata företag

Jo, själva nätverket internet ägs egentligen i dag av ett antal privatägda företag – internetoperatörerna. De har så klart kommersiella intressen och vill tjäna pengar. Särskilt när deras nätverk används av några av världens största företag som Amazon och Google, vars hela existens bygger på internet.

Och det vi använder internet till, den information vi delar med varandra bör ske inom lagens råmärken – lagar som olika länders parlament stiftar. Men även här trycker privata intressen på för att få igenom lagar som begränsar vad man får och inte får göra. Det är också något som är i ständig förändring. Fildelning av upphovsrättsskyddat material upplevs till exempel i dag som en självklart olaglig handling, men det var kanske inte lika uppenbart när de första fildelningstjänsterna kom. I mer totalitära stater finns dessutom en annan aspekt – deras möjlighet att utöva kontroll. Därför försöker de begränsa friheten på nätet, till exempel genom att censurera och blockera innehåll.

Internets grundidé utmanas ständigt

Den ursprungliga idén om det fria internet utmanas ständigt, inte minst genom just EU-direktiv. Tidningshus och mediebolag har till exempel velat förbjuda sökmotorer som Google att lägga upp utdrag av artiklar i sökresultaten, eftersom Google då kan tjäna annonspengar på att publicera sådant som tidningarna skapar.

Det här mynnade, efter tre år av förhandling och skarpa debatter, ut i EU:s upphovsrättsdirektiv 2019. Och det finns fler exempel på att den privata sektorn vill reglera hur vi ska få använda internet – trots att tekniken hela tiden utvecklas på ett sätt som vi privatpersoner kanske inte alltid uppskattar.

Trafiktillväxten på internet går i rasande fart, behovet av internetkapacitet och mängden data som skickas över internet ökar för varje år med nya appar och saker som ansluts till internet. Hur internet ska styras eller vilka regler som ska gälla kommer nog aldrig att bli helt smärtfritt eller självklart. Men just därför är de organisationer som ser till att internet fungerar och utvecklas viktiga för utvecklingen framåt. Så att vi användare även i framtiden kan använda ett så fritt och öppet internet som möjligt, på bästa möjliga sätt.