Gäst i det här avsnittet är Elza Dunkels som är docent i pedagogiskt arbete vid Umeå Universitet. Hon har forskat mycket om ungas närvaro på nätet och undersökt hur vi tar till oss ny teknik. Varför är det så att ny teknologi och teknikskiften alltid lockar fram så starka reaktioner i samhället? Ja själva grundorsaken kanske vi aldrig får reda på, men det är tydligt att samma mönster återkommer gång på gång i samhället.

– Jag antar att det är något evolutionärt från början. Vi kan se hur historierna upprepar sig varje gång ett nytt tekniskt fenomen uppstår – ibland nästan ordagrant. Pokemon Go är ett bra exempel på det som brukar kallas "minipanik".

Är Pokemon Go farligt?

Elza Dunkels förklarar att den stora övergripande paniken gäller digitaliseringen, men runt det populära mobilspelet Pokemon Go blossade det upp en liten panik som sedan dog lika snabbt. Idag är det många som helt missat att det fanns en oro kring Pokemon Go för några år sedan.

Vad var man då orolig för när det gäller Pokemon? Samma saker som alltid, menar Elza Dunkels. Man var rädd att spelet skulle påverka unga. Det verkade onödigt, tyckte man. Detta späddes på av olika nyhetsrapporter.

– Ett av de första exemplen jag själv hörde talas om var en nyhet där två ungdomar ska ha varit ute och spelat Pokemon Go, och i ett buskage råkat hitta ett lik. Det var ju en händelse som inte hade någon direkt koppling till spelet. Men så är det ofta i början av en panik, att det är ganska absurda rapporter, berättar Elza Dunkels.

Många av de berättelser som cirkulerar runt ett sådant här fenomen är visserligen sanna, och dessutom otäcka. Problemet är att de blir till den rådande berättelsen i stället för ganska extrema undantag.

Debatt kring skärmtid

De senaste åren har en stor del av debatten handlat om skärmtid. Vilka likheter finns med tidigare paniker, exempelvis runt Pokemon Go?

– In i minsta detalj är det precis samma sak, fast man bytt ut själva företeelsen som man är orolig för. Detta finns ganska noga beskrivet i forskningen där man talar om en "mediepanik". Det fenomenet man för tillfället panikar runt kallas "folkdjävlar", och det är intressant att se hur det varierar. Det är exakt samma typ av oro, men en helt annan sak man är orolig för. Det finns ett tydligt mönster, säger Elza Dunkels.

Och fenomenet med "folkdjävlar" är verkligen inte nytt. I England fanns liknande reaktioner mot järnvägens utbyggnad. Det skrevs bland annat en populärvetenskaplig bok om hur farligt det var med tåg på olika sätt. Det ansågs skadligt och stressande att läsa tidtabeller, eftersom människans hjärna inte ansågs vara gjord för det. Det är alltså mer eller mindre ett identiskt resonemang som sker idag gällande skärmar och skärmtid.

När det gäller skärmanvändning ser vi ofta alarmistiska rapporter. Hur kan vi forska om detta på ett objektivt sätt?

Även forskare kan tyvärr fastna i sådana här paniker, menar Elza Dunkels. Därför är det viktigt också där att tänka tillbaka och ha den historiska överblicken. När det gäller skärmar ser vi idag forskning där utgångspunkten är att det är farligt, och då blir det också slutsatsen. Men som varje mediepanik kommer detta att vara övergående, menar Elza Dunkels.

– Det som kommer hända så småningom är inte att vi kommer få ny forskning som visar att detta inte var farligt. Det är inte så det kommer gå till, så var det inte kring tåget eller bilen eller boken heller. Det som kommer hända är att det bara går över. Vi slutar tänka i de termerna – vi kommer inte längre prata om skärmtid.

Små barn och skärmar

Vi har ofta hört att hjärnan är som mest formbar i småbarnsåldern och att små barn helt ska undvika skärmar. Samtidigt visar Internetstiftelsens rapport Barnen och internet att sex av tio barn i åldern 0–5 år använder surfplatta. Är detta ett exempel på att oron för nya fenomen går över med tiden?

– Ja det är ett bra exempel, säger Elza Dunkels. De här riktlinjerna om små barn har ju inget stöd i forskning, och jag vet inte hur man kommit fram till detta.

Kan det ändå inte finnas fog för att vara försiktig i början när det handlar om ny teknik?

– Jo, försiktig ska man alltid vara. Men om vi ska vara försiktiga och ta det säkra före det osäkra, då borde vi snarare hjälpa barn in i digitaliseringen så fort det bara går. Detta eftersom vi vet att det är tryggare för barn att vara vana nätanvändare, och vi vet att många barn saknar en vuxen att prata med om de här sakerna. Det handlar om att bygga upp ett ömsesidigt förtroende och det måste man börja med när barnen är små.

Den säkraste strategin handlar alltså enligt Elza Dunkels om att bygga upp en vana och ett klimat där man kan samtala om tekniken. Enligt henne är det en större risk att helt hålla de små barnen borta från skärmarna.

Vilka fördelar finns det då med att barnen använder skärmar?

– När det gäller det digitala finns ett tillfälle att utforska den världen tillsammans med barnen. Vi måste ändra våra inlärningsmönster, för barnen kan en del av detta bättre än vi i många fall. Som vuxen kanske jag däremot har en överblick som barnet saknar, säger Elza Dunkels.

Men som vuxna är vi ofta fångade i det rådande narrativet om att skärmen är farlig, spelen är farliga och internet är farligt. Det finns en uppfattning om att man som vuxen ska vara lite strikt och hård med nätet. Det är svårt att stå emot det, men också modigt, menar Elza Dunkels.

Oron för digitaliseringen

Oavsett vilka för- och nackdelar det finns med digitaliseringen så är det tydligt att oron är utbredd bland föräldrar och andra vuxna. Det visar bland annat rapporten Föräldrar och medier från Statens medieråd som kom 2019. Hur ska föräldrar hantera den oron, och hur mycket hjälper det att sätta sig in i vad barnen gör online?

Även om man inte kan förstå allt som ens barn gör på nätet så kan man ändå respektera deras digitala liv.

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå Universitet

– Det är nog i princip omöjligt att förstå allt som ens barn gör på nätet, säger Elza Dunkels. Men respektera deras digitala liv kan man göra ändå. Det har alltid funnits saker om barnens värld som vuxna inte förstår, men idag är vi mer allmänbildade. Vi kan tänka oss att det finns sådant som vi inte förstår, och att det ändå kan ha ett värde.

Respekt för vad barnen gör är alltså viktigare än att fullt ut förstå. Men Elza Dunkels har också fler tips till oroliga föräldrar. Ett är att försöka tänka tillbaka på tidigare paniker och på så vis sätta saker i ett perspektiv. De flesta vuxna idag kommer nog ihåg till exempel videovåldsdebatten som pågick under 1980-talet. Eller paniken kring hårdrocken under samma årtionde, eller debatten kring rollspel.

– Då kan man fundera, hur kommer det sig att nästan ingen tror att barn förvandlas till mördare av att spela Dungens & Dragons idag? För rollspelen har ju inte ändrats, eller hårdrocken. Så det måste vara något i oss som har gjort det. Då kan vi tänka att den paniken som råder idag, den kommer också gå över, säger Elza Dunkels.

Kan man tänka på det viset så är det möjligt att mentalt ta en genväg runt den rådande paniken, och prata med barnen som om oron redan hade gått över. Det kan vara effektivt. Tyvärr kan det också innebära att man får en del kritik från andra föräldrar, som inte lyckats handskas med sin oro.

Är det inte bra att vara orolig?

– Det finns ju en idé kanske om att det ändå är bra att vi är oroliga och ett viktigt sätt att uppmärksamma nackdelarna med nya saker. Men så verkar det inte vara, det finns forskning som visar att de här perioderna av panik snarare är destruktiva på flera nivåer, säger Elza Dunkels.

På en samhällsnivå kan en panik leda till slitningar mellan grupper – slitningar som inte bygger på något konkret utan bara ogrundad oro. Men Elza Dunkels menar att det också påverkar individer, till exempel de som lyssnar på hårdrockstexter eller vad det är paniken nu handlar om.

Positiva effekter för marginaliserade

I Elza Dunkels forskning visar hon ofta på de positiva effekter digitaliseringen kan ha på individer. Ett exempel handlar om sociala medier. Många som har svårt att skaffa vänner i den fysiska världen har kunnat göra det på nätet. En del som har svårt att röra sig ute kan ändå ha ett rikt socialt liv, tack vare sociala medier.

– Men precis som att de dåliga exemplen inte ger hela bilden så gör inte de bra exemplen det heller, säger hon. Men ska man generalisera kan man ändå säga att det är marginaliserade grupper och individer som har tjänat mest på sociala medier. Många har upplevt en enorm förbättring i livskvalitet.