Debatten om hur skärmarna kan påverka våra barns hjärnor har fått mycket utrymme i medierna. Men att skärmanvändande i låg ålder skadar hjärnan ser docent Elza Dunkels inga belägg för. Gissningar och vilda västern, menar hon.

Hårdrockstexterna som skulle göra unga till satanister på 1980-talet. Videovåldsdebatten när videobandspelarna gjorde entré i de svenska hemmen. Eller dansbanorna och serietidningarna under 1940- och 1950-talen. Att nya företeelser och teknikskiften lockar fram starka reaktioner i samhället är inget nytt.

Mediepanik kan uppstå när vi stöter på ett nytt medium och kännetecknas ofta av att oron gäller ungas användning av det nya.

Skärmen en del av vardagen

De ungas verklighet är i dag ett samspel mellan den digitala vardagen och det som händer utanför skärmarna. Det som förr diskuterades i ett fikarum kan i dag lika gärna lyftas i ett diskussionsforum eller en tråd på Facebook. Samtidigt är våra skärmar ständigt i fokus i medierna. Hur mycket tid som är rimligt att våra barn spenderar framför skärmarna och hur hjärnan eventuellt påverkas är omdebatterat. Oron och den ibland alarmistiska debatten i medierna ger ofta skarpa råd och riktlinjer kring vårt skärmanvändande, trots att forskningen fortfarande är svår att fullt ut luta sig emot.

Men är skärmhjärnan vår tids videopanik? Ja, likheterna finns åtminstone.

Följer samma mönster

En som är väl bekant med begreppet mediepanik är Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet. I sin forskning kring ungas närvaro på nätet blev förståelsen kring fenomenet en vändpunkt. Beteendet går igen genom historien och Dunkels beskriver hur vi ofta förminskar och stereotypiserar barn och unga och har svårt att respektera deras erfarenheter och intressen. När barnen sedan växer upp gör de själva samma sak mot de yngre.

– Vi upprepar ett mönster som är tydligt dokumenterat. När något nytt kommer uppstår det en oro, och när det uppstår en oro är vi benägna att svartmåla det nya.

Det i sin tur gör att forskningen kring nya saker och beteenden redan från början angriper det nya ur aspekten att det är något farligt i stället för att göra en förutsättningslös studie, konstaterar Dunkels.

– Genom historien är i princip all forskning i början inriktad på hur farligt det här nya är. Man sitter fast i de tankemönster som följer med den gamla tekniken som man hade förut. Där är det väldigt tydligt att vi fastnat i mycket tänkande kring censur eftersom det var det verktyg som fanns tidigare, säger Elza Dunkels.

Mediepanik kan ersättas av mer förnuftig syn 

Hjärnan är som mest formbar i småbarnsåldern och vad den utsätts för påverkar utvecklingen. En del forskare pekar på att barn upp till två helt ska undvika skärmanvändande. Eftersom bland annat motorik, syn och hörsel utvecklas under barnens första år handlar bland annat kritiken om att för mycket digitala verktyg kan ta fokus från annat, som kan vara svårt för hjärnan att ta igen senare.  

Mediepaniken är speciell eftersom det handlar om tekniken, men det har ju funnits andra orosmoment – till exempel med Elvis Presley. Det skrattar man åt i dag.

Elza Dunkels

För många barn sker dock skärmdebuten långt tidigare än två års ålder, visar rapporten Barnen och internet. Men att skärmanvändande i låg ålder skadar hjärnan ser Elza Dunkels inte belägg för.

– Absolut inte. Det är inte bara som jag ser det, de här studierna är gissningar och vilda västern.  

Att historien upprepar sig när det kommer till den här typen av oro kring nya fenomen och beteenden finns det många exempel på. Och ofta går det fort för oss att döma. Själv har Elza Dunkels lyft hur spelet Pokemon Go först möttes av mediepanik, men redan några dagarna senare mattades den av och vände. Det är också det som ofta händer konstaterar hon. När något annat nytt som vi upplever som skrämmande dyker upp ebbar mediepaniken ut och ersätts ofta av en mer förnuftig syn.

– De flesta kan räkna upp någon sådan oro kring just ungdomar. Mediepaniken är speciell eftersom det handlar om tekniken, men det har ju funnits andra orosmoment – till exempel med Elvis Presley. Det skrattar man åt i dag. Vi måste uppvärdera barns egna tankar, deras erfarenheter och intressen. De är lika mycket värda som våra egna.

Även Margareta Rönnberg, professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barnkultur och medier, har i en forskningsöversikt kring begreppet "skärmhjärna" bland annat lyft hur vi under historien har sett på barns tv-tittande. "År 1958 var tyska barnexperter helt ense om att barn under 8 år inte alls skulle titta på tv, vilket också public service-kanalen ARD då rättade sig efter i sina programtablåer. Svensk public service-tv tog 1998 avstånd från att "vänja småbarn vid tv", i samband med Teletubbies normbrott i form av en tv-serie riktad till 1,5–3-åringar, och avböjde inköp av serien", skriver Rönnberg på sin blogg Barnisten.

Den brittiska barnserien har sänts i fler än 120 olika länder och rättigheterna här i Sverige hamnade i stället hos TV4. I dag saknar nog få uppväxta i skarven mellan 90- och 00-talen minnen från de färgglada klassiska figurerna, som gav deras föräldrar andrum i småbarnsstressen.

Kan komma att skratta åt forskningen 

Själv pekar Elza Dunkels gärna på exemplet med hur järnvägens intåg väckte oroliga frågor och hur den ansedda brittiska medicinska tidskriften Lancet en gång hade ett temanummer om järnvägsåkandets medicinska konsekvenser. Borde inte hjärnan koka vid dessa enorma hastigheter? Diagnoser som railway spine och railway brain dök upp i forskningen för att möta oron kring det här nya transportmedlet.

På samma sätt befarar Dunkels att vi kommer att se på mycket av de råd kopplat till skärmanvändning som i dag kommer från många hjärnforskare.

– Det ansågs vara seriös forskning på den tiden. På samma sätt ser det ut i dag. Vi skulle kunna räkna ut i dag vilken forskning vi kommer att skratta åt om 30 år och det är så onödigt att behöva gå igenom det en gång till, säger Elza Dunkels.

Att det är så mycket som samspelar när det gäller skärmanvändandet gör att Dunkels tror att historien inte helt och hållet kommer att upprepa sig. Vi är smartare i dag och en del av den forskning som görs i dag tror hon att vi kommer att ha nytta av. Men Dunkels ser det som en omväg och ett resursslöseri, som görs för att ämnet är så upphaussat.

– Det är ovärdigt för den kunskapscivilisation som anser oss vara, säger Elza Dunkels.