Källkritik. Begreppet och förmågan har vi pratat om länge. Nu har det kompletterats med källtillit. Vad är det  – och varför behöver vi den? 

I mitten av augusti 2019 utsåg Språktidningen källtillit till veckans nyord. Som avslutning på texten konstaterar tidningen att källkritik använts i det svenska språket åtminstone sedan 1889. Källtillit, däremot, dök upp först 2018.

Källtillit förenklar vardagen

Olof Sundin, professor i i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds Universitet, var en av de allra första som använde ordet. Behovet av ett förhållningssätt som kompletterar källkritiken upptäckte han i sin och Jutta Haiders forskning på skolor runt om i landet: 

Vi kan inte göra egna undersökningar om allting. Vi måste hitta källor som det är rimligt att lita på.

Olof Sundin

– Ibland stöter vi på situationer där en lärare säger till en elev att "du ska inte lita på något, du ska inte lita på det jag säger heller". Då lämnar man eleverna i sticket, kan jag tycka. Istället måste man börja tala om rimlighet, säger Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet.

– Hela vår vardag, i skolan, i yrkeslivet, på fritiden, bygger på att vi tar del av andrahandskunskap. Vi kan inte göra egna undersökningar om allting. Vi måste hitta källor som det är rimligt att lita på.

Källtillit handlar om bedömningskriterier

Det handlar inte om bokstavstroende, konstaterar han. Källor kan ha fel och vad kunskap anses vara utvecklas och förändras. Källtillit handlar istället om bedömningskriterier, vad man kan ha för grundläggande krav på en källa för att lita på vad den påstår.

Vi ska återkomma till det. Men först är det en annan fråga som behöver få ett svar.

Varför finns plötsligt ett behov av källtillit?

I 129 år klarade vi oss med källkritik. 2018 behövde vi plötsligt också källtillit. Vad hände egentligen på vägen?

Internet, svarar Olof Sundin:

– Intresset för källkritik har ju funnits längre, det är inget som har med det digitala att göra. Men det har fått ett ökat fokus i samband med att de redskap vi använder oss av i allt större utsträckning är digitala. Tidigare fanns ett antal ”monopol” på vad kunskap är. Skolan är ett exempel. Men så ser det inte längre ut, säger han och fortsätter:

– Information och känslor befinner sig på en marknad där vår uppmärksamhet är valuta. Sociala medier och sökmotorer är genom sina algoritmer förstås kraftfulla exempel på tekniker som förstärker detta. Men denna marknadifiering av information och känslor är inte avhängd internet, utan är en konsekvens av en längre trend av konkurrenstänkande i samhället.

Teknikutvecklingen har gjort att vi befinner oss i en helt ny informationssituation. Idag är antalet källor i stort sett obegränsat.

Åsa Wikforss

Det är inte möjligt, och det ska heller inte vara möjligt, att kontrollera vilken information människor tar del av, det är Olof Sundin noga med att påpeka.

– Däremot behöver man få hjälp att värdera utsagor som görs: Vilka är rimliga och vilka är mindre rimliga att lita på?

Alla måste välja vilka källor de ska lita på

Också Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och nytillträdd ledamot i Svenska Akademien, svarar "internet" på frågan om vad som förändrats.

– Teknikutvecklingen har gjort att vi befinner oss i en helt ny informationssituation. Idag är antalet källor i stort sett obegränsat och valet mellan dem faller på individen. Alla kan – alla måste! – välja vem de ska lita på. Det är svårt, även om man försöker göra det på ett aktivt sätt. Vi har en benägenhet att gå på känslor, falla för bekräftelse-bias och så vidare.

Att det finns många källor är ju i sak inte något dåligt?

– Det var ju det som var förhoppningen på internet, att kunskap skulle demokratiseras, att det skulle bli lättare för folk att ta reda på saker. Så har det ju blivit. Man behöver inte längre ha ett dyrt uppslagsverk, till exempel. Man kan ta reda på saker ändå.

Utmaningen har istället blivit förmågan att kunna värdera påståenden och källor i förhållande till varandra.

– Vi kan hitta saker som vi aldrig hade kunnat hitta tidigare. Men har man inte bakgrundskunskapen för att kunna värdera och tolka så står man sig ganska slätt. Och då är risken stor att man hamnar på det felaktiga, på det ytliga, säger Åsa Wikforss.

Två vägar att värdera ett påstående

Ett påstående kan bedömas utifrån två olika grunder. Antingen är du tillräckligt påläst i ämnet för att själv ha tillräckligt mycket kunskap för att avgöra om det stämmer eller inte. Men för var och en av oss är antalet ämnesområden där vi har den typen av fackkunskaper få. Särskilt i förhållande till alla de ämnesområden vi behöver förhålla oss till. Hur säkra är vaccin? Hur stor klimatpåverkan har vi människor? Hur snabbt sprider sig det nya viruset? Blir vi deprimerade av sociala medier? Fungerar porrfilter?

Den som tvivlar på allt är inte kritiskt tänkande, utan konspirationsteoretiker. 

Åsa Wikforss

Inom de områden där vi inte har tillräckligt mycket ämneskunskap för att kunna göra en bedömning av påståendet i sig är det istället källan som måste värderas – för att hitta ett antal källor som man känner att man kan lita på.

– Den som tvivlar på allt är inte kritiskt tänkande, utan konspirationsteoretiker. Vi är beroende av andra människors kunskap, säger Åsa Wikforss.

Desinformationskampanjer ökar behovet av källtillit

Men behovet av källtillit är inte bara ett resultat av ett allt större informationsutbud. En annan viktig faktor är enligt Åsa Wikforss medvetna desinformationskampanjer som riktar sig mot traditionella källor, som de traditionella medierna eller forskningsinstitutioner.

– Vi ser bland annat hur tvivel är en av vetenskapsmotståndarnas favoritstrategier. Den går inte ut på att direkt argumentera mot forskningsresultat, målet är istället att få folk att tvivla på forskare som källa. Bland annat utifrån konspirationsteorier om forskare med politiska agendor. Som till exempel att ”klimatforskare drivs av att införa socialism och stoppa kapitalismen”, säger hon och fortsätter:

– Men då har man inte förstått att forskningen är styrd av vetenskapliga metoder, och att det finns interngranskande mekanismer. När det blir konvergens i forskarsamhället så beror det ju på att de flesta forskningsresultat pekar åt samma håll, inte att alla forskare delar samma dolda agenda.

Källtilliten som komplement till källkritiken

Källkritik och källtillit är två begrepp, två färdigheter, som kompletterar varandra men som verkar på två olika skalor. Källkritiken handlar om det enskilda påståendet eller enskild artikel. Källtillit är mer på system- och organisationsnivå, att hitta en tidningsredaktion, en forskningsinstitution, en myndighet man kan lita på.

– Källtillit handlar om att ha en rimlig tillit till att det man läser i vissa källor rimligtvis är sant. Samtidigt måste man ha en förståelse för att kunskap utvecklas och förändras på så sätt att det vi menar är sant idag inte nödvändigtvis måste vara det imorgon. Men vi behöver ha tillit till de här kunskapsproducerande institutionerna och deras processer, säger Olof Sundin.

Jag brukar säga till forskare: Folk vet inte hur ni jobbar, berätta det!

Åsa Wikforss

Diskussionen om källtillit tar sin utgångspunkt i processerna för hur ny kunskap skapas eller sprids vidare. Den vetenskapliga metoden, där forskare granskar varandras resultat i det som kallas för peer review, är ett exempel på det. Kravet på att forskningsresultat ska kunna upprepas, replikeras, är ett annat. Inom journalistiken finns bland annat systemet med ansvariga utgivare och det pressetiska systemet. Det senare omfattar de yrkesetiska reglerna och Mediernas Etiknämnd med Medieombudsmannen, som ersätter den tidigare Pressens Opinionsnämnd och Pressombudsmannen. 

Viktigt att vara transparent med sina arbetsmetoder

Men enligt Åsa Wikforss är de här processerna och arbetsmetoderna inte är tillräckligt kända utanför den akademiska världen.

– Jag brukar säga det till forskare när jag pratar om de här sakerna: Folk vet inte hur ni jobbar, berätta det!

Det här menar hon är ett viktigt kriterium när man granskar en källa: Hur transparent är den med sina arbetsmetoder? Men också andra aspekter spelar in, som hur tydlig man är med vilka källor man i sin tur bygger sina utsagor på. Det senare inte minst viktigt när källan inte är akademisk forskning, utan uppgifter som förs fram i en artikel i en tidning eller på en blogg.

– Det här är inte ett sätt att övertyga en konspirationsteoretiker, men det är inte heller dem du vill nå. Det gäller att nå dem som börjar känna sig osäkra och inte riktigt vet vad de ska tro, säger Åsa Wikforss.

Hon väljer vaccinationsmotstånd som ett konkret exempel.

– Att bli arg och mästrande och förklara hur det faktiskt ligger till är inte en väg som brukar fungera. Man får istället ta ett steg tillbaka och börja med en mer öppen fråga: ”Vad har du för skäl att tro på det här?”

Ständig källkritik är inte möjlig

En annan utmaning med källkritik är att den är tidskrävande om den ska utföras ordentligt för varje faktapåstående som görs. Att ta sig igenom en nyhetssändning, första uppslaget i en morgontidning eller dagens inlägg i sociala medier skulle bli ett heltidsarbete.

– Ska vi hela tiden, i varje enskild situation bedriva en avancerad källkritik enligt konstens alla regler kommer vi ingenstans. Källtilliten blir på det sättet en avlastning i vardagen, säger Olof Sundin.

Han ser precis som Åsa Wikforss källtilliten som något av en gemensam övning, där man tillsammans diskuterar vad som är kunskap och hur ny kunskap skapas och sedan låter de resonemangen ligga till grund för värderingen av olika källor.

– Prata med varandra om vilka metoder som olika källor bygger på. Prata om vad som skiljer en nyhetsartikel från en opinionsartikel. Prata om vad statistik är och hur den kan tolkas. Diskutera förutsättningarna som kunskapsproducerande institutioner verkar under, säger Olof Sundin.