Nära nio av tio unga fastnar i passivt scrollande och fyra av tio upplever att det påverkar deras mående negativt. Men lösningen är inte nödvändigtvis att förbjuda, eller räkna varje minut framför skärmen. Så hur kan du som förälder hjälpa ditt barn att hitta en bättre balans?

De flesta har nog någon gång fastnat i mobiltelefonens flöde, även när de egentligen hade tänkt göra något annat. Särskilt vanligt är detta bland barn och unga.

I rapporten Svenskarna och internet 2026 uppger nära nio av tio 12-19-åringar att de under det senaste året har fastnat för länge i ett passivt scrollande på mobilen. Fyra av tio upplever dessutom att scrollandet påverkar deras mående negativt.
 
Unga beskriver hur scrollandet kan få dem att känna sig sega, stressade, nedstämda eller missnöjda med sig själva. En 16-årig flicka beskriver scrollandet som en tillfällig tröst som får henne att glömma stress, skola och andra problem – men att problemen känns ännu jobbigare när hon slutar.
 
Jannike Tillå är chef för kommunikation och samhällsnytta på Internetstiftelsen. Hon tycker att resultaten i rapporten är bekymmersamma.

– Jag tycker att ordet fastna är centralt här. Nästan alla upplever att de fastnar i ett läge och har svårt att bryta när de själva vill. När en hel generation känner igen sig i det finns det anledning att fundera över vilken digital miljö vi erbjuder barn och unga, säger hon.

Vad är digitalt välmående?

För barn och unga är internet en självklar plats för vänskap, kunskap, underhållning, kreativitet och avkoppling. Därför är digitalt välmående inte detsamma som att använda skärmen så lite som möjligt. Internet är en del av deras liv, inte något som pågår vid sidan av.
 
Psykologen och författaren Siri Helle beskriver att digitalt välmående som något som hjälper oss i livet.
 
– Det handlar om att hitta digitala vanor som man mår bra av. Ett användande som hjälper en att få saker gjorda och upprätthålla relationer. Tekniken ska stödja det man vill göra, i stället för att komma i vägen.
 
Hjärnforskaren Sissela Nutley är författare till boken Distraherad – hjärnan, skärmen och krafterna bakom. Hon lyfter att känslan av självbestämmande är central när det kommer till digitalt välmående.
 
– Jag skulle beskriva det som att använda digitala medier på ett sätt som är förenligt med hälsa. Det ska vara i den omfattning man själv vill. Utan att användningen för en längre bort från ens värderingar eller möjlighet att delta i samhället.

All skärmtid är inte dålig

Det är vanligt att beskriva barn och ungas tid på nätet som "skärmtid". Men det säger egentligen ganska lite om vad en person faktiskt gör. En timme framför skärmen kan man ägna åt att spela ett spel med en vän, skolarbete eller något kreativt. Men det kan också vara en timme där algoritmerna väljer ut allt kortare videoklipp och serverar till barnet. Därför har begreppet skärmtid blivit kritiserat – det kan du bland annat läsa mer om i den här artikeln på Internetkunskap.

Siri Helle menar att skärmtid ofta jämförs med att äta godis – det vill säga ju mindre desto bättre. Det är en beskrivning hon vänder sig emot.

– Jag brukar i stället prata om skärmtid som mat. Det finns bra och dålig mat. Det handlar om vad man konsumerar, säger hon.
 
Det betyder inte att tiden framför skärmen helt saknar betydelse. Även en positiv aktivitet framför skärmen kan bli ett problem om den tar så stor plats att man inte hinner med annat viktigt. Men enbart antalet timmar ger sällan hela svaret om någonting är bra eller dåligt för en.

När skärmen tränger undan det som får oss att må bra

I diskussionen om skärmar och hälsa brukar man lyfta fram bristen på så kallade skyddsfaktorer, som sömn, fysisk aktivitet och relationer. Aktiviteterna framför en skärm behöver inte vara skadliga, men dygnet har ett begränsat antal timmar. När en aktivitet tar mycket tid blir det mindre utrymme för något annat.
 
Sissela Nutley kallar detta för en undanträngningseffekt. Förutom sömn, rörelse och relationer lyfter hon fram meningsfulla aktiviteter, fokustid och hjärnvila – stunder då vi inte presterar, tar in ny information eller blir underhållna.
 
Att scrolla kan ett barn uppleva som återhämtning efter en lång skoldag. Men hjärnan fortsätter samtidigt att ta emot nya intryck. Sissela Nutley tycker därför det är viktigt att få till ett medvetet användande och stötta barnet till varierad återhämtning.

– Säg gärna: ”Vad härligt att få chilla lite med mobilen.” Men begränsa tiden och prata också om vad mer som kan vara återhämtande. Mobilen kan vara en av tårtbitarna, men inte den enda, säger hon.
 
Sömnen är särskilt viktig under barn- och ungdomsåren. Sömnbrist hänger ihop med sämre humör, koncentrationssvårigheter och större risk för problem med ångest och nedstämdhet. Sissela Nutley pekar också på tydliga samband mellan mobilens placering och hur många timmar unga sover. Ligger mobilen vid sängen är det lätt att barnet fortsätter scrolla långt efter att man sagt god natt.
 
Men Siri Helle påminner samtidigt om proportionerna. Om ett barn mår dåligt bör föräldern inte automatiskt utgå från att skärmen är grundorsaken.

– Skärmtid är en liten faktor om man jämför med andra delar av ungas välmående. Sömn, hur det går i skolan och hur barnet har det med kompisarna är viktigare.

När blir användningen problematisk?

Användningen av skärmar blir ett problem när det tränger undan skyddsfaktorer. När barnen använder skärmen mer än de vill, när innehållet får barnet att må sämre eller när skärmen blir ett sätt att fly från problem.

Unga som redan mår dåligt eller har det svårt hemma eller i skolan är mer sårbara för att fastna framför skärmen. Användandet ger en snabb paus från obehagliga känslor, men löser inte det som ligger bakom.
 
Både Siri Helle och Sissela Nutley nämner också neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som en sårbarhetsfaktor. För det barn som har exempelvis ADHD kan snabba belöningar och aktiviteter utan ett naturligt avslut gör det extra svårt att bryta. De barnen har ofta ett behov av ännu mer stöd: tydligare rutiner, fler påminnelser, hjälp att avsluta och att föräldrarna sätter sig in i spel och tjänster som barnet använder.

Tjänsterna vill inte att vi ska sluta

Varje klipp vi ser färdigt, varje inlägg vi stannar vid och varje sökning vi gör ger tjänsten ny information. Och det används för att skapa ett allt mer personligt flöde. Algoritmerna kan ge oss relevant och inspirerande innehåll, men det hela ingår samtidigt i en affärsmodell där plattformarna tjänar på att vi stannar länge.

Ju mer tid en användare tillbringar i tjänsten, desto fler annonser kan plattformen visa. Funktioner som oändliga flöden, automatisk uppspelning, notiser och personliga rekommendationer brukar man kalla för beroendeframkallande design. Det vill säga tjänsterna är utformade för att hålla kvar vår uppmärksamhet så länge som möjligt. Det betyder bland annat att tjänsterna ofta saknar naturliga stopp. Det kommer ingen signal om att aktiviteten är färdig eller att det är dags att resa sig ur soffan efter en stund.

Vi vet hur algoritmerna fungerar – men fastnar ändå

De flesta av oss har koll på att våra flöden är styrda av algoritmer. Barn och unga har ungefär lika god kunskap om algoritmer som vuxna har – ändå är det färre barn jämfört med vuxna som tänker på algoritmerna medan de scrollar.
 
– Att veta hur algoritmer fungerar är inte samma sak som att vara medveten i användningsögonblicket. Man kan förstå på ett teoretiskt plan men ändå inte kunna omvandla kunskapen till ett förändrat beteende när man väl befinner sig i flödet, säger Jannike Tillå.
 
Enligt Sissela Nutley innebär sociala medier också ett extra lager av risk jämfört med många andra skärmaktiviteter, eftersom innehållet ofta knyter an till identitet, utseende, duglighet och värde. Algoritmen kan förstärka sådant användaren redan är känslig för.

Det innebär såklart inte att sociala medier bara är negativa. Unga kan hitta förebilder, intressen och gemenskaper som inte finns i deras geografiska närhet. Att skriva med vänner kan fördjupa relationer och minska stress. För unga som tillhör en minoritet kan en digital gemenskap ge viktig igenkänning och bekräftelse. Men samma förstärkande mekanismer kan också leda vidare mot osunda kroppsideal, innehåll som leder till självskadebeteende eller andra destruktiva miljöer.

Digital detox – en paus från det digitala

En så kallad digital detox innebär att man tar en tillfällig paus från det digitala livet. I praktiken handlar det sällan om att helt lämna det digitala. Vanligare är att pausa sociala medier, ta bort en viss app, stänga av notiser eller skapa en tidsbegränsning. Det är logiskt, eftersom mobilen ofta behövs för att prata med vänner, planera aktiviteter, sköta skolarbete och ta del av sådant som händer.
 
Siri Helle tror att en digital paus kan fungera som en omstart – men att det långsiktiga digitala välmåendet måste byggas i vardagen. En radikal paus kan ge en känsla av handlingskraft, men vaneforskningen talar för att mindre, stegvisa förändringar ofta håller bättre över tid.

I stället för att bara fokusera på det barnet ska sluta med kan man börja med det som saknas, exempelvis tid för fysisk aktivitet, läsning eller en kvällspromenad.

Jannike Tillå är inne på samma linje, men understryker att det i grunden är ett problem att digitala tjänster är utformade som de är.

– Vi kan inte bygga ett digitalt samhälle där människor med jämna mellanrum måste fly från tjänsterna för att må bra, säger Jannike Tillå.

Individen kan inte bära hela ansvaret

Rutiner och samtal hemma kan göra skillnad. Men både Jannike Tillå, Siri Helle och Sissela Nutley är tydliga med att ansvaret inte kan stanna hos barnet eller den enskilda familjen.

– Det är ganska tufft som förälder att hänga med. Tjänsterna hittar hela tiden nya sätt att hålla kvar användarna. Så fort vi tror att vi har förstått en app förändras den eller får nya funktioner. Det blir en sorts maktkamp, säger Jannike Tillå.
 
Sissela Nutley menar att man länge trott att mer information ska räcka för att unga ska skapa ett balanserat användande. Kunskap är viktig, men det är svårt att lägga ansvaret på barn och föräldrar när tjänsterna samtidigt använder psykologiska mekanismer för att få dem att stanna.

Siri Helle håller med och uttrycker principen kort: Om en produkt inte kan göras säker för användarna kan begränsningar eller förbud vara rimliga. Men det första steget bör vara att produkterna faktiskt utformas säkert.

En åldersgräns för sociala medier kan vara ett av flera möjliga verktyg. Samtidigt löser en åldersgräns inte alla problem och kan istället leda till att unga söker sig till andra tjänster. Därför behövs också tillsyn, säkrare tjänster och fortsatt stöd till barn och föräldrar. Du kan läsa mer om åldersgränser på sociala medier i den här artikeln från Internetstiftelsen.

– Vi kan inte lösa problemen enbart genom självdisciplin. Vi behöver börja prata om både individens digitala kompetens och plattformarnas designansvar. Vi har ett särskilt ansvar i samhället för barnen, säger Jannike Tillå.

Ställ krav på tjänsterna

Att hitta digitalt välmående därför varken om att lämna nätet helt eller att acceptera att flödet bestämmer. Det handlar om att förstå vad användningen gör med oss, skapa vanor som ger plats för resten av livet – och att kräva digitala tjänster som hjälper snarare än motarbetar oss.

Jannike Tillå tror att den växande medvetenheten kan bli en kraft både i människors vardag och på marknaden. Om tillräckligt många efterfrågar tjänster där användaren har större kontroll kan det också uppstå utrymme för andra typer av digitala miljöer.